Nyårsafton. Det började ju så bra. Vi skulle iväg till en middag hos ett par på söder med typ femton andra personer, och skulle det bli en lite väl stiff känsla där hade vi andra alternativ på lager i Stockholms innerstad. Inget kunde gå fel. Vi hade sett fram emot kvällen i flera veckor och pratat länge om hur kul det skulle bli.
När det började närma sig avfärd mot lägenheten där middagen skulle äga rum, blev jag klar fortare än väntat. Så Sicklis tyckte att jag skulle komma över till henne på en fördrink innan vi gemensamt åkte vidare till middagen. Låter nice, tänkte jag och gick ner till tvärbanan för att ta mig bort till Sicklis. Men det fanns fler som hade tänkt åka tvärbana ungefär då. Istället för en behaglig resa på lite mindre än 20 minuter tog det bortåt en timme att ta sig hela vägen hem till Sicklis i en fullpackad tvärbanevagn.
Nåväl. Tiden var ur led på flera sätt. När jag väl kom fram till Sicklis var vi redan en halvtimme försenade till paret med middagen. Äh fuck it, tyckte vi, och sa åt dem att börja äta medan vi roade oss med varsin drink istället för att stressa. Eller det där sista sa vi ju inte. Vi skyllde på kollektivtrafiken istället. Efter lite behagligt och harmoniskt drinkmingel tog vi en timme senare en taxi till söder och den väntade middagen. Och hamnade mitt i huvudrätten. När den obligatoriska skaka-hand-rundan med alla vi inte kände sedan tidigare var över hade det blivit dags att sätta tänderna i maten.
Maten ja. Jag hade inte ätit så mycket mer än frukost. Och en pytteliten yoghurt hemma hos Sicklis. Men aptiten var trots det inte helt på plats, så det blev minimala mängder middagsmat som åkte ner i magen. Både Sicklis och jag var stressade över att vara sist och försökte pressa i oss maten, men det verkade bara ge motsatt effekt, ingen av oss åt mer än en normalstor barnportion.
Däremot gick det bättre med alkoholen. Sicklis satte i sig en hel flaska skumpa parallellt med maten, och jag låg inte så långt efter med min vinflaska. Och ungefär här börjar minnesbilderna bli... uhm... lite suddiga. Jag tror att jag hade trevligt fram till 12-slaget ungefär. Så fort det blev ett nytt år gick det väldigt fort utför. Och ungefär en halvtimme in på ett sprillans nytt 2007 gick hela tillvaron raka vägen in i betongen. Vilket inte hänt sen nån gång i slutet av förra seklet. Jag parkerade på en toalett och kräktes oavbrutet i ungefär två timmar. Eller jag vet inte om det var oavbrutet, för jag tror jag somnade ibland. Sicklis hälsade på en eller ett par gånger och tröstade med en moderlig ton i rösten. Tror jag. Minns inte helt. Sicklis ville dessutom kolla med en av mina kompisar hur det gick med deras fest, och fick låna min telefon, men hon var väl inte helt spiknykter hon heller, så hennes sms gick av misstag iväg till fel nummer. Nu gick det till en rätt ofarlig person, vilket väl var tur. Jobbmobilen är ju full av nummer som verkligen inte alls nånsin borde få fyllesms. Sicklis hade i alla fall den goda smaken att inte fylla smset med den vanliga dosen obsceniteter. Tack, tack.
Ett par timmar efter midnatt bestämmer sig Sicklis för att ta sig hem, och då beslutar jag mig för göra samma sak. Överger min enda trygghet i tillvaron, toaletten, och får allmänt välmenande kommentarer om min bleka uppsyn. Vi lämnar lägenhten och vinglar ner längs Folkungagatan, fryser, och inser att det är helt omöjligt att få tag på transport hem. Det tutar bara upptaget hos taxibolagen. Jag vill bara spola fram livet till en dag när jag mår bra och har det varmt och skönt nån helt annan stans. Men så, mitt i vår frustration över världens allmänt onda tillstånd, dyker en buss upp från ingenstans. Och det står "Sickla Udde" på den. Helt otroligt. Vi kliver på, och jag försöker samtidigt få tag i en taxi som senare kan ta mig från Sickla Udde till Liljeholmen. Men det är fortfarande helt omöjligt. "Det finns inga lediga bilar i ditt område" säger en automatröst så fort samtalet kopplats upp. Nähä. Suck.
När bussen till slut kommer fram till sin ändhållplats fortsätter det att gå åt skogen med mina taxiförsök. Sicklis, en omtänksam människa, förbarmar sig över mitt havererade tillstånd och erbjuder sovplats. Min tacksamhet når i det ögonblicket astronomiska proportioner, och en liten stund senare, ungefär samtidigt som solen tittar fram och hälsar på ett yrvaket 2007, så somnar vi.
No comments:
Post a Comment